Sov inte många timmar inatt. Bestämde mig därför att hoppa över föreläsningen i skolan idag. Martin som jobbar kväll och jag fick några timmar tillsammans i skogen i stället.



Hittade en påfågel under vår färd också. Hatar min röst och att jag ska prata genom hela filmen, men det är inte intressant. Titta ni på fågeln i stället :)

Hittade en burk med krusbär sedan i somras i frysen. Ställde mig därför och rörde ihop en gryta med kräm nu här ikväll. Det fick mig att tänka på min morfar (som tyvärr inte lever idag). Tänk vad lite mat, dofter eller smaker kan väcka minnen till liv.

Min morfar gjorde alltid krusbärskräm och rabarberkräm. Som barn älskade jag den! Jag kan naturligtvis aldrig göra samma kräm som han gjorde men krämen i sig får mig att tänka på andra saker. Inte så ofta men i samband med att vi satt kring matbordet i morfars hus kunde det krypa fram att jag fått en speta/ sticka i fingret eller att jag hade ett hål i strumpan.

- "Kom Malin, det ordnar jag".

Hålet i våra strumpor fixade han alltid med en bit garn och en väldigt stor synål. Sen satt han och trocklade en stund och vipps var hålet borta. Hålet var dock ersatt med en stor boll under hälen. Garnet blev för tjockt och jag minns hur garnet ibland inte ens matchade strumpan. Grönt garn på en blå strumpa, ja ni fattar. Jag undrar om han fattade vinken, för i julklapp brukade jag alltid få antingen nya strumpor eller fingervantar.

Det här med spetor i fingrarna är en helt annan historia. Jag skulle egentligen vilja påstå att det är ett hemskt minne med morfar. I alla fall då, idag skrattar jag mest åt det.

Vid lilla minsta speta fick jag alltså slå mig ner i morfars knä. Han tog till en nål och tryckte i princip in den i mina små fingrar för att gräva fram spetan. Jag grät krokodiltårar varje gång och minns hur jag liksom försökte stå ut med smärtan. Jag kom nämligen ingenstans för han höll ett stadigt tag runt omkring mig.

Nu undrar ni kanske: - Varför dessa knasiga minnen av lite kräm? Det har jag själv inget bra svar på.



Min mormor och morfar

Vet inte när detta kortet togs, tror jag tog det hemifrån då jag flyttade. Idag hänger det på mitt kylskåp så jag kan se dem varje dag.
Min mormor dog då jag var två år och morfar då jag var femton.

Igår såg jag och Martin en fantastiskt rolig film. Överskatta aldrig filmer som är så pass gamla som från 1993.
Griniga gamla gubbar heter den. Jag satt och fnissade hela filmen igenom och idag såg jag att det finns en fortsättning. Happy. Den får jag nog ladda hem och titta på redan ikväll.

Handlar om två gamla gubbar som känt varandra hela livet. De bor grannar och hatar varandra. Naturligtvis lyckas de förälska sig i samma kvinna och kriget är igång! Trots att de retas, slåss och utsätter varandra för ett helvete kan man mellan raderna förstå att de trots allt älskar varandra. Se den!

Föll mig helt i smaken, fylld med massa dålig humor och sex.


Här kommer en trailer på både den första och andra filmen.

 

Första filmen från 1993



Andra filmen från 1995

I deras bröllopshäfte stod det så här om mig igår:

72 Malin Byström: Malin är omtänksam och gillar att fotografera
om vardagen på bloggen man bara vill läsa mera

Därför måste jag nu leva upp till denna beskrivelse. Nu bloggar jag därför om vilket fantastiskt bröllop jag var på igår OCH för all del,  jag fotograferade också. Tänka sig. Men av respekt för deras önskemål om att inga bilder läggs ut tänker jag i stället dela med mig av två bilder från vårt bord.



Anna, Malin och Martin. Pinglorna till vänster, jag och Karin (bruden) gick på Mariannelunds folkhögskola tillsammans.



Martin & mig

Dagen bjöd på en underbar vigsel och jätte rolig fest. Vi från Mariannelund visade en film om Karins tid på skolan (som vi åkte och spelade in i Mariannelund). Det blev lyckat trots att vi kvällen innan hade mycket tekniska strul.

Vill åter igen säga tack för att just vi fick komma och vara med på er stora dag. Hoppas för all del att vi kommer umgås mycket mer framöver!

För den som inte känner till det har jag alltså under min ungdom spelat väldigt mycket fotboll. Gillade att spela och tyckte det var roligt så länge det inte blev blodigt allvar. När det laget jag tillhörde gick upp flera divisioner och började spela i damlag, slutade jag att spela.
Det blev inte längre roligt att träna så gott som var dag och ändå inte få spela under matcherna.

Trots att jag inte längre spelar sedan några år tillbaks får jag varje vår sug i benen. När gräset börjar bli grönt vill jag ge mig ut på planen och rusa allt jag har. Det var nämligen det bästa med hela fotbolls grejen. Att få komma ut och spela på gräs efter en inomhussäsong.

Idag då jag var ute och sprang min kvällsrunda slog det mig hur tråkigt jag tycker det är att löpa. Som fotbollsspelare var man suverän på att springa snabbt under korta intervaller. Men att springa i skogen, på en väg som aldrig tar slut och hålla ett jämnt tempo är blaha. Jag är defenitivt ingen långdistanslöpare utan förespråkar korta men intensiva intervaller.

Därför bor det helt klart en, om inte en gammal, fotbollsspelare kvar i mig.




Då jag var 15-16 år spelade jag i Landsbro IF. Fantastiska tider.
Mig hittar ni längst upp, nummerr fyra från vänster.



KM i Vetlanda.



Hemma i Myresjö.



B-plan i Myresjö.

Som sagt, det spritter i hela mig. Underbara tider.

En gång då jag stod och speglade mig hemma och plattade håret kom min farmor fram till mig. Hon nöp mig i armen och sa:
- "Det ska du veta Malin, att männen vill inte ha slickepott pinnar till fruntimmer. De vill ha korv"!

Till en bölrjan blev jag nog lite ledsen över hennes uttalande. Menade hon att jag var tjock eller mullig som en korv? Är Matilda (min syster som då stod bredvid) mycket snyggare med sin slanka figur?

När detta hade fått sjunka in i några dagar kunde jag se på händelsen med andra ögon. Det är förmodligen sant, så som hon säger. Många killar vill ha något att nypa lite i och gillar helt enkelt former!

I helgen hände det igen. Då farmor öppnade dörren in till sitt, tittade hon på oss uppifrån och ner.
- "Här kommer det en tjej som är lång och slank och en annan som är kort och lite rundare".

Samma sak denna gången. Jag gillade det inte alls till en början och retade mest upp mig över varför man ens behöver påpeka en sådan sak. Sedan slog det mig att alla faktiskt ser annorlunda ut. Jag kan aldrig få den slanka kropp min syster har, men frågan är om jag vill det? Jag duger ju som jag är och jag vet att farmor tycker jag är vacker!

Jag brukar vanligtvis ogilla väldigt skarpt då någon kommenterar min kropp och vikt, men bara för att det var farmor är det okej. Annars är det ganska oviktigt tycker jag :)

I helgen som var blev det en tripp till Mariannelund. Där besökte jag folkhögskolan jag gick på samt Linda. En av de vänner jag fick under folkhögskoletiden.
Ända sedan jag började där har jag dragit mig till och umgåtts med de som är några år äldre än mig själv. Känns som att jag får mer utbyte av att umgås med de som är äldre och har mer erfarenhet av livet än många andra.

Linda och jag gick ett år tillsammans på Allmän linje. Är så tacksam för att jag fick lära känna henne. Jag tycker så mycket om henne därför att hon liknar min egen syster, Linda Byström, både till sättet och i viss mån till utseendet. Kände en trygghet i henne redan första dagen vi började skolan och jag såg upp till henne mycket under terminen.



Vi ses ju dessvärre inte så ofta nu längre men i söndags ringde jag henne och fick svänga förbi en snabbis för att säga hej. Det gladde mig mycket!

Jag träffade även andra godbitar och för mig betydelsefulla människor under min tid på Mariannelund, men tiden och vännerna på Allmän (har även gått en annan linje där) har nog satt de djupaste spåren.







Varför trivs jag bättre tillsammans med dem som är några år äldre än mig själv då?
Jag kom att tänka på detta igår efter det att jag fikat tillsammans med klasskamraten Ulrika.
Jag gillar helt enkelt att ha en trygg person att falla tillbaks på då jag själv tappar greppet. Någon som gått igenom allt det där som jag själv just nu går igenom och som kan säga: Det där löser sig Malin!

Vilken tur då att jag hittat nya fantastiska (och några år äldre) vänner på högskolan! Hoppas såklart på att kontakten till de övriga behålls. 

Slänger in listan här igen för dem som vill ha en uppdatering. Började med denna i somras om jag inte minns fel, men den som spar han har som man säger.

Jag skulle vilja byta liv med Martin (min dyrbara hälft) för en dag, om så vore möjligt. Mest därför att se hur det är att leva tillsammans med mig. Hur känns det egentligen för Martin att jag är både pedant och lättirriterad? Det vore spännande.
Annars vore det inte heller fel att byta liv med Gud för en dag. Lite som i "Evan den allsmäktige".

Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig.
Dag 2 – En person jag vill träffa just nu.
Dag 3 – Min favorit årstid och varför.
Dag 4 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av killar jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på mig och min bästa vän.
Dag 10 – En bild på mig idag och vad jag hade på mig.
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 12 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – En bild på mig själv för ett år sen.
Dag 15 – Någonting jag ångrar.
Dag 16 – Innehållet i min väska.
Dag 17 – En person jag vill byta liv med för en dag – och varför.
Dag 18 – Vad jag åt idag.
Dag 19 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 20 – Min favorit film.
Dag 21 – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att gråta.
Dag 24 – Mitt favoritprogram – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid.

Två dagar denna veckan har polisen haft rutinkontroller på riksväg 26 mellan Mullsjö och Jönköping nu. Jag funderar som så, är det okej att förvarna andra bilister om att vara uppmärksam på att det finns poliser utmed vägen? Är det rätt ifall jag blinkar till på de bilar jag möter? Egentligen tycker jag nog inte det själv, men jag blir så oerhört tacksam då andra gör det mot mig. Jag har en förmåga att ofta köra lite för fort. Tar hellre att någon blinkar till en eller två gånger än att få böter. Men jag vet att det är fel, eller?!

Dock vet jag att de som blinkat ibland haft otur att snuten såg dem och fått böter för det i sin tur. Man kan få böter för allting minsann..

Schyssta barnvakter man hade då man var liten, eller hur?!





Syrran och grannen passar på att fylla hela mig med toa- papper då mamma är borta. Jag var nog inte svår med att bjuda på mig själv. Allt för att få leka med de coola och större brudarna.

Här Sara & Hannah. Begrunda era synder. Kanske skulle jag passa era barn en dag? Hur många rullar toa- papper tror ni att deras byxor rymmer?!

I söndags gick jag och Martin på upptäcktsfärd på svärmors vind. Där hittade vi en massa fint och bland annat detta klaffbord. Tänkte att det skulle passa hemma i köket och genast började vi renoveringen.









 

Kul att få vara lite kreativ ibland. Nästa projekt blir dock att finna sig ett hus (för att få plats med de övriga sakerna vi hittade). Lägenheten är på tok för liten.

Lagen (2006:351) om genetisk integritet är aktuell här hemma hos mig nu. Handlar om något så spännande som människolivet, insemination, provrörsbefruktning, abort och adoption mm.

I söndags gick reprisen från veckans debatt (Kvällsöppet i TV4). Ämnet rörde fosterdiagnostik, dess för- och nackdelar samt vad det kan få för konsekvenser. Här var det otroligt roligt att få användning av sina kunskaper.

Vi har diskuterat detta i klassen förut men jag tror att det är viktigt att slänga ut frågan lite titt som tätt. Åsikter kan ändras, trots att vissa står fast vid vad de hade gjort vid vetskapen om att de bär på ett sjukt barn.

Det är OERHÖRT svårt att svara på vad man gjort i detta läge. Är det okej att ta bort ett foster som är sjukt, gör man det för barnets bästa eller för att undgå sitt egna lidande? Jag vet inte själv hur jag hade tänkt eller gjort och jag tror det är viktigt att påpeka att man varken kan säga bu eller bä förrän man befinner sig i situationen. Det är nämligen alltid väldigt enkelt att stå bredvid och säga vad eller hur man gjort.

Det starkaste intrycket från debatten var nog ändå när en tjej med down syndrome begärde ordet. Mitt ibland henne satt professorer, läkare, barnmorskor, journalister och föräldrar som både valt och valt bort sjuka foster med hjälp av fosterdiagnostiken. Deras uttalanden var inte alltid så genomtänkta eller snälla, trots det reste sig tjejen upp inför TV kamerorna och sade: - Jag vet att många inte vet vad down syndrome handlar om, men en sak ska ni veta. Jag är glad att min mamma valde mig, för vi BEHÖVS!

Till och med jag applåderade där hemma i TV- soffan. Vilken härlig tjej!

Det är sånt här vi kan fundera över. Både en och flera gånger! Till vems bästa tar vi egentligen ställning?